Mellan den 15:e februari och 5:e maj genomförde jag Vita bandet, dvs tog mig på skidor från Grövelsjön upp till Treriksröset. En sträcka på sammanlagt 1400 km. Det var ett fantastisk äventyr med många upplevelser och lärdomar, men också jobbigt, ensamt och bitvis långtråkigt. En långtur innehåller ju allt, högt och lågt, positivt och negativt. Det är en del av charmen.

Jag filmade lite varje dag under turen och på min youtubekanal hittar du sju filmer från mitt vita band, ett per etapp. Första etappen är här nedan:

Föredrar du att läsa om turen så hittar du beskrivning och bilder här nedan, även det uppdelat per etapp. Är du intresserad av min utrustningslista så hittar du den HÄR.

Etapp 1 (Grövelsjön – Storvallen)

Första etappen var på många sätt den bästa. Det kändes i alla fall som att jag upplevde allting som starkast då. Så är det ofta på en långtur, under första etappen är allt så nytt och spännande och sinnena är på helspänn. Längre in under turen blir man lite mer avtrubbad och van, det blir en rutin och vardag även i att vara på långtur.

Etapp 1 innehöll alla väder (sol, snö, regn, blötsnö, blåst, överraskande fallvindar, milda temperaturer och kalla temperaturer). Jag skidade genom det flacka Rogenområdet, mötte turens första monsterbacke (Rödfjället), kom upp till de högre och blåsigare fjällen i norra Härjedalen och södra Jämtland, fick uppskattat sällskap av en kompis och blev inblåst i Fältjägarstugan. Jag fick även uppleva några fantastiska soluppgångar och solnedgångar, ett norrsken och övernattade både i tält och fina STF-stugor.

Etapp 2 (Storvallen – Jänsmässholmen)

Den andra etappen bjöd på mycket snö. Jag skidade genom en del av fjällkedjan som har ytterst få skidåkare, men desto fler skoteråkare. Bitvis blev jag less på skotrarna, men med tanke på all nysnö som var tung att ta sig igenom utan skoterspår så var jag för det mesta väldigt tacksam när det fanns skoterspår att följa. Trots de många utmaningarna i form av snö och vind så var det här en fin etapp. Jag var för det mesta helt ensam och kände mig väldigt nära naturen. Det blev också två lite mer spännande övernattningar, en natt under en gran och en under bar himmel.

Etapp 3 (Jänsmässholmen – Stora Blåsjön)

På den tredje etappen fick jag sällskap av min kompis Anna i tre dagar. Vädret fortsatte vara ostabilt, ofta visade sig solen någon halvtimme vid soluppgången men sedan blev det mulet och nederbörd från och till under resten av dagen. Det var milt också och regnade/blötsnöade några dagar under etappen, vilket är jobbigt väder på vintern. Hotagsfjällen blev en större utmaning än jag trott pga lössnö, whiteout och vind, men resten av etappen blev sedan enklare med skoterspår och en del tråkigt vandring i vägkanten pga klabbföre.

Etapp 4 (Stora Blåsjön – Hemavan)

Den fjärde etappen bjöd på mer ostadigt väder. Det började bli tydligt att detta var en ovanligt mild, blåsig och ostadig vinter. Att väderprognoserna inte stämde var mer regel än undantag. Under etapp 4 skidade jag över Stekenjokkplatån där det på vissa ställen är upp till fyra meter djup snö, jag korsade gränsen till Västerbotten och passerade flera mysiga övernattningsstugor som Länsstyrelsen Västerbotten sköter om. Sista dagarna upp till Hemavan blev det en del skidåkning/vandring på väg eftersom det kom mycket nysnö och dessutom var blött väder.

Etapp 5 (Hemavan – Kvikkjokk)

Under den femte etappen följde jag Kungsleden. Jag hade sett fram emot att träffa fler likasinnade under denna sträcka, skidåkare och stugvärdar i STF-stugorna. Men pga Coronapandemin i samhället så blev det inte så. Det var märkligt att vara på långtur samtidigt som en pandemi drabbade samhället. I början hörde jag inte så mycket om det eftersom jag inte kollade nyheterna och ofta hade mobildata avstängt på mobilen för att spara batteri. Det var i Gäddede jag på allvar förstod vad som hände ute i samhället (jag kom dit dagen före Norge skulle stänga gränsen och norskarna höll på att lämna Sverige) och därefter fick jag sporadiska nyhetsuppdateringar när jag hade vilodag någonstans med bra mobiltäckning. Några dagar innan jag kom till Hemavan gick STF ut med beskedet att de skulle stänga alla fjällstugor resten av vintersäsongen och uppmanade folk att inte åka till fjällen. Det innebar att jag skidade längs en ovanligt folktom Kungsleden. Vi Vitabandare fick specialtillåtelse att övernatta i de öppna säkerhetsrummen, eftersom vi ju var ute innan allt hände.

Etapp 6 (Kvikkjokk – Abisko)

Under den sjätte etappen fortsatte jag längs den ovanligt öde Kungsleden. Det var nu mitten av april men ingen riktig vårvinter i sikte. Enstaka dagar kunde det vara soligt och fint, men oftast var det blåsigt och nederbörd. Jag passerade i utkanten av Sarek och Rapadalen, vilket var en maffig upplevelse. Vid Sitojaurestugan kom jag ikapp trion som legat några dagar före mig ända sedan start (Elin, Emmy och David). Det var väldigt roligt att äntligen träffa och prata med dem. Vi hade haft en del kontakt på instagram och följt varandra, så på ett sätt kändes det som att vi kände varandra redan. Under resterande del av etappen hade jag följe med dem till och från. Jag hade dock ett snabbare åktempo och var mer morgonpigg, så oftast åkte jag i förväg och sedan sammanstrålade vi och övernattade i nästa STF-stuga. För mig var det helt ultimat, att kunna få sällskap av trevliga människor morgon och kväll, men ändå ha friheten att åka i min egen fart och lägga upp dagen som jag ville.

Etapp 7 (Abisko – Treriksröset)

Sista etappen bjöd på både några dagar med efterlängtad vårvinter och några dagar med vind, blötsnö, klabb och vitväder. Det kändes sorgligt att turen snart var slut, men samtidigt var jag väldigt less på vinter och eftersom det verkade fortsätta vara ostadigt, minusgrader och snö en bra bit in i maj så kändes det skönt att få åka hem till våren.