Ångermanland på längden 2018

Ångermanland på längden 2018

Sommaren 2018 var jag sugen på att göra en längre vandring i mina hemtrakter. I och med den veckolånga skidtur jag gjorde tvärs över länet under vårvintern så hade jag insett hur mycket vacker natur och fina platser som finns här i länet Västernorrland och landskapet Ångermanland. Så kom idén om att vandra från Ångermanlands sydspets vid Skarpudden och upp till Stockholmsgata naturreservat som ligger på gränsen till Lappland. Jag ville utforska mitt hemlandskap Ångermanland till fots, upptäcka nya platser och återbesöka gamla favoriter. Ytterligare skäl till att förlägga sommarens långvandring till mina hemtrakter var kostnaden (mycket billigare utan långa resor) och att jag inte behövde lägga tid på att förbereda maten innan (jag handlade i affärer i samhällen jag passerade).

Min vandring genom Ångermanland blev 34 mil och nästan fyra veckor lång. Genom hela spektakulära Höga Kusten med branta utsiktsberg, vackra stränder och röda klippor, upp till de stora skogarna i norra Ångermanland med skyddade urskogsreservat, stora myrar och ensliga skogsbilvägar.

Det är måndag kväll i mitten av augusti när mina föräldrar skjutsar mig ut till Skarpudden, två mil från deras gård. Här har jag varit ofta som barn och det är en välbekant känsla att följa den slingrande stigen ut mot fyren, över klipphällar och klapperfält. Det enda som påminner mig om att detta inte är någon vanlig kvällspromenad är den 15 kg tunga ryggsäcken på min rygg. När mina föräldrar lämnar mig ute vid fyren är det en fantastisk solnedgång. Den låga solen glittrar i orange mot klipporna och reflekteras i havets vågor. Jag står en bra stund ute vid den lilla fyren och tar in den vackra scenen innan jag ser ut en lämplig tältplats en bit bort. Det är en underbar kväll att tälta, men det här att jag imorgon ska börja vandra norrut och gå genom hela Ångermanland känns overkligt.

DAG 1: Jag vaknar i ett varmt tält av ljudet av vågor mot klipporna. Den overkliga känslan från igår hänger kvar. Jag sitter en lång stund i tältöppningen och låter alla intryck landa. Det är en fantastisk känsla att börja en lång tur, något alldeles speciellt. Allt som man har sett fram emot som nu ligger precis framför en. Det är spänning, glädje och förväntan, men har ännu inte hunnit bli jobbigt och tungt. När jag till slut lämnar min fina tältplats (som jag lovar att komma tillbaka till någon gång) har klockan hunnit bli elva. Det är 22 grader varmt, sol och lätt bris från havet. Perfekt vandringsväder. Första halvan av dagen ska jag friorientera mig upp längs kusten. Det blir tungt. Terrängen är mycket kuperad med stora block, klapperfält och hällmarker med små raviner. Den svåra terrängen och ryggsäckens ovana tyngd gör mig alldeles slut, men jag får gott om belöningar i form av vackra utsikter ut över havet. Andra halvan av dagen blir på skogsbilväg, vilket är en skön omväxling. När jag börjar känna mig färdig för dagen viker jag upp på ett på måfå utvalt berg. Där väntar en otrolig tältplats. Jag kan nästan inte tro att det är sant. En jättefin tältplats i natt också? Berget är bara någon kilometer från havet, men från min tältplats har jag utsikt mot skogarna i nordväst och det känns som jag befinner mig mitt i en urskog.

DAG 2: Jag vaknar efter tolv timmars sömn (!) till ännu en solig dag. Dagen börjar bra med vandring längs skogsstig, fin paus på klippa vid havet och några kilometer längs grusväg, sen blir det besvärligare. Stigen som jag ska ta vidare norrut viker av åt fel håll för att sedan försvinna helt. Jag hamnar helt fel och får en 1 och en halv timmes omväg i jobbig terräng innan jag kommer tillbaka ner på vägen och kan välja en annan väg vidare. Suck och pust. Efter en längre dag en planerat kommer jag äntligen fram till Fälleberget och fridfulla Värptjärn där jag tältar.

DAG 3: Trött efter att ha blivit störd av skräniga fåglar kliver jag upp till en fin morgonstund vid Värptjärn. Det är skönt att jag har en lugn morgon här för nästan hela dagen går jag sedan på väg. Att gå på väg är tråkigt och enformigt, men ibland det klart snabbaste alternativet. Under dagen behöver jag korsa E4:an två gånger där tung trafik passerar, samt gå igenom ett vägarbete som inte alls lämpar sig för fotgängarna. Som tur är har jag Uvberget att se fram emot som kvällens mål. Från detta branta utsiktsberg norr om Härnösand är det utsikt ner mot byn Finsvik där min mormor växte upp. Det finns även en raststuga. Den är inte tänkt för övernattning egentligen, men jag vill slippa sätta upp tältet och breder därför ut mitt liggunderlag på golvet i stugan. Där sover jag gott.

DAG 4: En lite speciell dag eftersom det är min födelsedag. Och vilken födelsedagspresent jag får när jag vaknar och upptäcker vilken fin morgon det är! Det blir fotosession på klippan framför utsikten innan jag tar itu med de vanliga morgonbestyren, dvs frukost och packa ihop. Även denna dag blir på väg. På Rö vandrarhem stannar jag till och tigger åt mig en efterlängtad födelsedagsdusch. Framme vid mäktiga Höga Kusten-bron blir jag upphämtad av föräldrar och bror. De bjuder på mat och tårta, skjutsar mig till en mataffär där jag kan handla inför de närmsta vandringsdagarna och kör mig slutligen över bron. Det är tillåtet att gå över bron, men ytterst olämpligt eftersom det är smalt och mycket tung trafik och jag är glad att jag kan få skjuts. Vid Höga kusten-hotellet vid brofästet startar Höga kustenleden. Jag är mycket förväntansfull över att vandra denna fina led upp genom Höga kusten. Efter att jag blir avsläppt på kvällen så går jag den första kilometern ner till Hornöbrygga. Här upptäcker jag att det finns ett övernattningsrum där vandrare får övernatta för 50 kronor. Otroligt billigt och lyxigt! Det är ett fräscht servicehus med dusch och kök och jag får möjlighet att ladda mina elektriska apparater.

DAG 5: Höga kustenleden! Jag har gått denna vackra vandringsled en gång tidigare, 2015, och har många fina minnen. Det var på denna led jag första gången gjorde en flerdagarsvandring och tog de första stegen som ”långvandrerska”, så det är en led som ligger mig varmt om hjärtat. Under den femte dagen vandrar jag de två första milen av denna led fram till Fjärdbotten. Jag går igenom vackra skogar, får flera fina vyer, bestiger berget Valkallen (en brant strapats som är tuff med tung ryggsäck) och går slutligen en mycket stenig sträcka längs havet. På kvällen börjar det regna kraftigt, men då har jag redan tagit skydd i en av de öppna fäbodstugorna vid Fjärdbotten. En enkel timmerstuga med kamin, bord och en bred brits att sova på. Strax dyker det upp två tjejer i andra stugan som också går HK-leden. Det är trevligt med sällskap och jag blir sittande inne i deras stuga stora delar av kvällen.

(mer info och bilder från Höga Kustenleden finns HÄR)

DAG 6: En strålande sol möter mig när jag öppnar den låga trädörren på fäbodstugan. Det glittrar i daggen i gräset. Stigningen upp på Jon-Nilsberget är lång och seg, men med så fint väder är det lätt att vara positiv. Jag rastar en lång stund vid Nipstugan på toppen av berget och njuter av utsikten. Under eftermiddagen vandrar jag ett tag med tjejerna jag lärde känna vid Fjärdbotten kvällen före. De ska dock längre än jag. När vi säger hejdå så känns det som om vi har känt varandra bra mycket längre än vi gjort och det känns lite sorgligt att bli ensam igen. Den kvällen har jag bestämt mig för att övernatta i vindskyddet på Älgaberget och det blir en fantastisk överraskning att komma upp och se utsikten. Jag har svårt att tänka mig ett mer vackert beläget vindskydd och det bästa av allt är att britsen i vindskyddet är tillräckligt bredd för att sova på. Efter att solen har gått ner blir molnen lilafärgade på himlen och månen stiger över horisonten. När ljuset och färgerna försvinner tittar stjärnorna fram en efter en. Jag har faktiskt lite svårt att somna i vindskyddet, för utsikten är så otrolig att jag måste öppna ögonen var tionde minut och titta på den ännu en gång.

DAG 7: Glädjen bubblar i magen när jag vaknar i vindskyddet och tittar ut över havsviken. Hit vill jag gärna återvända! Dagens vandring längs leden går ganska mycket på väg och höjdpunkten är extraturen upp på berget Rödklitten, ännu ett av Höga Kustens fantastiska utsiktsberg. I byn Järnsta blir det kaffe och glass och i samhället Nordingråvallen handlar jag i affären och käkar lunch på pizzerian medan jag laddar kamera och mobil. Under eftermiddagen bjuds jag på en överraskning. Jag bestämmer mig för att ta den korta extrasvängen ut på Körningsberget och där möter jag en stor, underlig kub uppe i en tall. Jag blir stående helt förbluffad. Jag hade ingen aning om att den var här. På skylten kan jag läsa att det är ett av vindskydden som byggdes i projektet Arknat, där arkitektstudenter fick chansen att bygga lite udda vindskydd på olika ställen i Höga Kusten. Flera av dem finns längs HK-leden. Träkuben är i min mening den allra häftigaste. Den är stor nog för två- tre personer att övernatta i och har fin utsikt från ett litet fönster. När jag fortsätter går leden längs en fin stig i ett kuperat skogsparti. Lagom till middagstid hittar jag en lämplig tältplats med sjöutsikt.

DAG 8: Starka, lite kyliga vindar får tältet att skaka medan jag äter frukost. Den ovanligt varma sommaren har gjort mig bortskämd med värme så jag äter sittandes i sovsäcken. Sedan fortsätter vandringen längs HK-leden, mest på stigar i skogen och lite på väg. I Ullånger så handlar jag lite igen samt äter en stor lunch på hotellet. Kalorierna sitter fint när jag börjar den tunga stigningen upp på Gårdberget. Här ligger en annan toppstuga med fin utsikt som är öppen för allmänheten. Strax får jag sällskap av två unga tyska killar. Vi slår följe en bit vidare till Mäjabodarna och Skoved. Väl framme på campingplatsen i Skoved föreslår jag att vi ska dela på en stuga (det blir lite dyrt för mig annars) och det tycker de också är en bra idé. Jag är glad över att ha trevligt sällskap igen. Vi käkar en fin middag tillsamman i restaurangen, tar en öl och pratar om allt möjligt. De har bara precis gått ut gymnasiet och är tio år yngre än mig (känner mig lite gammal plötsligt), men vi har ändå mycket att prata om. Det härliga med vandring är att man kan börja prata med folk i alla åldrar, folk man inte skulle träffa eller börja prata med i sitt vanliga liv.

DAG 9: Paus från leden. Mamma och bror kommer upp på besök över dagen och vi gör utflykter upp på två berg, Getsvedjeberget och Fäberget. Båda bergen bjuder på otroliga utsikter. Det är mulet hela dagen, men det utlovade regnet uteblir (nästan).

DAG 10: Jag är glad över att vara tillbaka på leden och går på med mycket energi i stegen. En liten avstickare från leden norr om Skoved går upp till ett vindskydd med utsikt ut över havet. Här har någon skrivit ett fint budskap på en sten. I Docksta handlar jag och sedan går jag förbi Naturum Höga Kusten som ligger precis nedanför mäktiga Skuleberget. Det har mycket god lunch och det kan jag såklart inte motstå. Resten av dagen är det omväxlande vandring på stig och väg. Jag kommer fram till Skuleskogens nationalpark och Kälaviken lagom till middagstid. Kälaviken är en fin sandstrand där det finns vindskydd, eldstäder, ved och fina tältplatser. Jag gör upp eld och lagar halloumiburgare, himmelskt gott! Senare får jag sällskap vid elden av tre utbytesstudenter som läser i Stockholm och åkt upp hit för att vandra.

DAG 11: The grand and mighty Skuleskogen! En vild, kuperad urskog precis vid havet som skyddats som nationalpark. Regndimmorna hänger tjocka i luften denna dag. Först är jag besviken, tills jag inser hur vackert det är! Då går jag bara och njuter och låter regndropparna tvätta mig i ansiktet med ett leende på läpparna. Jag har ju varit här flera gånger förut så det gör inget att det inte är några utsikter idag. Det är bara vackert att få se denna skog i regn också. Jag övernattar nere i stugan på Tärnättholmen, den finaste av stugorna i Skuleskogen, och får sällskap av utbytesstudenterna och två till.

DAG 12: Vädret har vänt och det är soligt och fint igen. Vandringen genom nationalparken till norra entén är vacker med solstrålar som glittrar genom lövverket. Därefter är det tråkig vandring på väg genom Näske till Köpmanholmen. Här handlar jag och övernattar sedan i gästhamnen, i en stuga som är gratis (!) för vandrare.

DAG 13: Seg vandring på väg fram till vägs ände i Hålviken. Här får jag sällskap av min kusin Sara och hennes pojkvän Johan. Tillsammans vandrar vi in i Balesudden naturreservat. Naturen är mycket lik Skuleskogen, med kuperad terräng och urskog, men Balesudden har också några helt egna sevärdheter. Vi lämnar ryggsäckarna nära HK-leden och går ut på stigen på udden. Här ligger Balestjärn med så klart vatten att man ser de döda träden på botten. Längre ut på udden blir klipporna röda. Det härjade en skogsbrand här för cirka tio år sedan och det står kvar förkolnade, svarta träd. Kontrasterna mellan svarta trädstammar, sommargrönska på marken och röda klippor är alldeles speciell. Det är också häftig utsikt och vi tar en kort paus ute på udden, innan mörka moln tornar upp sig och vi skyndar tillbaka för att undvika regnet. Vi övernattar i övernattningsstugan i Bodviken, gör upp eld ute, grillar sojakorv och kokar kaffe över öppen eld.

DAG 14: Det är lite sorgligt att säga hejdå till Sara och Johan. De går tillbaka mot bilen, medan jag fortsätter norrut längs HK-leden. Framtill Sandlågan är det fin vandring i skogen med havet som glittrar mellan träden, här tar jag paus en stund. Sedan är det en lång sträcka med vandring på väg innan leden viker upp mot Småtjärnarna. Här ligger en mysig, timrad raststuga fint nära tjärnen. Leden fortsätter ner till Svedjeholmen och sista sträckan går den upp till Hörnsjön och sedan, slutligen, in i Örnsköldsvik. Trots att jag egentligen inte är så förtjust i städer är det en härlig känsla att runda bergsknallen och få se Ö-vik framför mig. Höga Kustenleden slutar i en liten park vid den stora vägen Strandgatan. Det är rusningstrafik och bullrigt från alla bilar. Jag nuddar vid monumentet med handen, tar några kort och vill sedan bort så fort som möjligt. Jag har redan fått nog av trafik. Tidigare under dagen ringde jag och bokade rum på vandrarhemmet så nu styr jag kosan dit, duschar och går sedan raskt till närmaste pizzeria. Kalorier!!

DAG 15: Vilodag. Så fort jag kom in i rummet på vandrarhemmet så berättade min kropp att det var dags för en riktig vilodag. Jag har varit duktig på att ta det lugnt och lyssna på min kropp på denna vandring, och gjort flera ganska korta dagsetapper. Men, jag har inte haft någon riktig vilodag ännu. Det vill säga, då man inte går alls utan bara vilar och äter. Så det blev det denna dag. Mycket uppskattat. Speciellt av min vänstra fot som haft lite jobbigt med all vägvandring de senaste dagarna. Jag passar också på att tvätta, vilket är en bra vilodagssysselsättning.

DAG 16: På språng igen. Och vilken tråkig start! Jag måste börja med att tråckla mig ut ur Ö-vik och industriområden nordöst om staden för att ta mig till Arnäsvall. Där blir det en smalare landsväg som går igenom jordbruks- och skogsområden, men ASFALT! Suck suck suck. Till råga på allt är det är grått väder hela dagen, verkligen grått, och hög luftfuktighet. Jag visste på förhand att denna dag skulle bli tråkig och jobbig, en transportsträcka som jag ska klara av så effektivt som möjligt bara, men det blir mentalt jobbigare än vad jag trodde. Helt klart vandringens jobbigaste dag. Dagens enda höjdpunkt är att jag kan kliva på Arnäsleden i Torsböle och kommer fram till Torsbölestugan, som är en öppen övernattningsstuga för vandrare.

DAG 17: En dag med vandring på Arnäsleden. Jag har inte haft så mycket förväntningar på denna led innan och det var nog bra, för det är en av de sämre vandringsleder jag gått. Det är igenvuxet och otydlig stig (det märks att få går här) och leden går mest i produktionsskog och över hyggen. Ingen vildmarkskänsla på sträckan av leden jag går och inga fina utsikter egentligen. Här har det dock börjat bli fina höstfärger. Det är en tydlig skillnad så fort jag lämnar kusten. De fina färgerna muntrar upp mig. Höjdpunkten och Arnäsledens största sevärdhet är Räckebergsgrottorna. Ett antal ganska stora grottor varav den största är en lång och hög tunnelgrotta som kallas Räckebergskyrkan. Jag är egentligen ingen grottperson, men Räckebergsgrottan är faktiskt riktigt häftig. Efter nästan två mils vandring kommer jag denna dag fram till ännu en öppen övernattningsstuga, Lidbölebodarna. En pittoresk gammal fäbodvall nära omgiven av skog nära en sjö. Det är ett riktigt mysigt ställe, men jag får tyvärr väldigt lite sömn. Det är mycket ljud i huset hela natten, mest från möss som springer i väggarna och över golvet (även precis bredvid mitt huvud där jag ligger på golvet) men det är också andra konstiga ljud, från vinden. När man ligger ensam i en gammal stuga i mörkret och inte kan sova är det lätt att inbilla sig allt möjligt knasigt om ljuden man hör, som man dagtid bara skulle avfärda. Sedan är det ju inte omöjligt att det fortfarande är kvar någon i fäbodstugan, så mycket som den har använts. Gamla stugor som använts mycket av tidigare generationer tycker jag nästan alltid har mer oro i väggarna än mer nybyggda övernattningsstugor.

(mer info och bilder från Arnäsleden finns HÄR)

DAG 18: Lämnar Lidbölebodarna och ger mig in på vägvandring igen. Först på grusväg och sedan asfaltsväg in till Björna. Det är trots allt inte så tråkigt, för sträckan bjuder på flera mycket fina rastplatser vid sjöar och tjärnar och vädret är fint vilket håller humöret uppe. I Björna handlar jag innan jag går vidare bort till campingplatsen. Det är lågsäsong och nästan tomt. Jag får hyra en liten husvagn billigt och där har jag det riktigt mysigt. Den har ingen värme så på morgonen är det 7 grader inne, men det gör inget eftersom jag har så varm sovsäck.

DAG 19: Urskogsleden. Åh vad roligt att vara på en längre vandringsled igen! Den här vandringsleden har jag spanat på länge och jag är mycket förväntansfull när jag lämnar campingen och följer leden som går jämte vattendraget Gideälven de första kilometrarna. Det börjar mycket fint, sedan blir det mer blandat. Urskogsleden känns verkligen inte välanvänd och inte speciellt välskött heller. Skyltar har fallit omkull i korsningar, markeringar vittrat bort och där det tidigare varit fina skogar har stora kalhyggen brett ut sig. Överlag är ändå denna led helt okej de första två milen. En lång stigning tar mig upp över Kravattensliden. Här är skogen sparat och granarna gamla och fulla med hänglavar. Vid ett vindskydd är det lite utsikt ut över skogarna. Själva ”huvudet” på Kravattensliden är tillräckligt högt upp och vindutsatt för att det ska märkas på skogen. Det liknar en fjällnära skog; gles, ganska låg och med många gamla torrfuror. Mellan Kravattensliden och Kålhuvudets naturreservat ligger tyvärr ett stort, nygjort hygge. Det är lite tråkigt, för annars skulle detta vara ett riktigt stort skogsområde. Kålhuvudet är ett urskogsreservat med ett par stora myrar. Här finns en mycket fin övernattningsstuga precis bredvid en av myrarna. Mitt i sommaren är det säkert jobbigt med insekterna, men nu på hösten är det så fint! Jag gör upp eld ute och sitter länge där och njuter. Det är en så otroligt vacker kväll att jag nästan inte tror att det är sant. Solen går ner på andra sidan myren i varma färger. Myren som är orange så här på hösten får ännu starkare färger i solnedgången.

(mer info och bilder från Urskogsleden finns HÄR)

DAG 20: Jag lämnar Kålhuvudet med ett sting av vemod i bröstet, det var så fint här! Leden följer en fin stig ner över ett hygge, men sedan är det slut på fina stigar för denna dag. Om första dagen på Urskogsleden var helt okej i skick och riktigt fin på vissa partier så är denna andra dag på leden ett skämt i jämförelse. En lång sträcka på mycket tråkig skogsbilväg byts ut till en ”stig” i skogen som inte ens finns. Det känns som om någon på måfå kladdat färgklickar på träd rakt igenom skogen och alltid där det är som blötast. Rakt över myrar och blötstråk. Jag hinner bli riktigt irriterad innan jag äntligen kommer ut ur skogen till… ännu en tråkig skogsbilväg. I Uddersjö har jag svårt att hitta leden, markeringarna är mycket dåliga, och leden som går upp på Bågaliden är verkligen ett skämt. Återigen känns det som om färgkluttarna är helt på måfå, det finns absolut ingen stig och är ofta mycket svårframkomligt. Att man får kalla detta en vandringsled! Ha! Jag är mycket trött och irriterad när jag äntligen kommer upp på berget Bågaliden. Det är här jag får belöning för hela den jobbiga dagen. Bågaliden är ett av Ångermanlands högsta berg, naturreservat och har ett brandbevakningstorn som är öppet för besökare. Uppifrån tornet har man jättebra utsikt åt ALLA HÅLL. Fantastiskt vackert! Jag tittar på solnedgången uppifrån tornet och känner hur allt det vackra fyller på mina energireserver igen. Jag övernattar på golvet i raststugan bredvid tornet och ställer alarmet på kvart i 5.

DAG 21: Jag vill inte alls kliva upp när alarmet ringer, men tvingar mig själv för jag vill verkligen inte missa soluppgången sett från brandtornet. Det är en kylig morgon och ganska starka vindar uppe i tornet, men vackrare än jag vågade föreställa mig. Skogarna ligger fortfarande mörka, men himlen har färgats i varma färger. I de djupare dalgångarna ligger dimman tjock som en flytande sockervadd. Den brinnande solen klättrar långsamt upp över horisonten och kastar långa strålar ut över landskapet. Till slut är mina händer så kalla att jag måste gå ner, men jag har svårt att slita mig. Dagens vandring är bättre än gårdagen (alltid något). En del på stig i skogen och en del på väg. Vid Sjul-Jonssons kåta stannar jag till och går in för att besöka kåtan. Den är helt nybyggd och mycket fin. Byggd på samma plats och i samma modell som en äldre kåta där en samisk familj bodde varje vinter under flera decennier i början av seklet. Det är en häftig tanke att en hel familj kan bo i en sådan kåta och jag sitter en stund och funderar på hur det skulle vara att leva så. Denna sydsamiska kåta är så fin och välgjort att jag blir bra sugen på att försöka bygga något liknande själv, även om det säkert inte skulle bli lika bra. Under eftermiddagen går jag in i Vändåtbergets naturreservat. Ett kuperat urskogsreservat med tjärnar, myrar och flera berg. Vid en av tjärnarna ligger en fin övernattningsstuga. Här har jag tänkt stanna i två nätter.

DAG 22: Vilodag, eller snarare upptäckardag, i Vändåtbergets naturreservat. Jag börjar dagen med en frukosteld ute, kokar gröt och kaffe över öppen eld och njuter av tystnaden. Här känns det verkligen som att jag är mitt i en urskog, mitt i ingenstans, långt från alla människor och (förutom stugan) långt från civilisationen. En häftig känsla. Det är inte så många ställen man kan uppleva den känslan numera. På eftermiddagen roar jag mig med att vandra upp på alla berg i reservatet och spana efter utkiksplatser. Jag hittar några rätt fina utsikter och träffar många sociala lavskrikor. Terrängen är så pass kuperad och stenig här att jag är rejält trött i benen när jag kommer tillbaka ner till stugan. Där gör jag upp eld igen och lagar middag ute. Jag träffar inte en människa på hela dagen.

DAG 23: Dags att komma mig vidare. Vandringen går mot sitt slut och även om det tar emot att avsluta så börjar det bli dags. Jag går en och en halv mil på grusväg idag, med en paus från ryggsäcken och extrasväng upp till Killingkullen naturreservat. Dagens mål är ett annat naturreservat, Trolltjärn. En liten tjärn mitt i skogen med mycket branta klippkanter, som en ravin där en tjärn bildats i mitten. Det är ett häftigt ställe. Jag hittar en okej tältplats nära, men inte för nära kanten. Marken är rätt ojämn, men utsikten otrolig. Det känns trevligt att tälta igen, den senare halvan av vandringen har det mest blivit stugövernattning. Framåt morgonsidan när jag går upp för att kissa ligger dimman så tjock över tjärnen att ravinen är helt full av den vita grädden. Det är både häftigt och läskigt att veta att den branta kanten finns där, utan att synas.

DAG 24: Måldag. Ytterligare vandring på väg tar mig slutligen till Stockholmsgata naturreservat, på gränsen till Västerbotten län och landskapet Lappland. Stockholmsgatan är en lång ravin med höga kanter omgiven av urskog. Det sägs att namnet kommer av att någon liknande det vid de trånga gatorna i Gamlastan i Stockholm med höga hus på bägge sidor. Det är en häftig plats och ett fint ställe att avsluta denna vandring på. Jag tänker tillbaka på min vandring genom Ångermanland och förundras över alla fina platser jag passerat. En sådan variation det finns i detta landskap! Senare på eftermiddagen får jag besök av en journalist som vill göra ett reportage om mig, och hans sambo. Det blir en fyra timmar lång fotosession i naturreservatet och en intervju innan det är klart. Då har det börjat skymma, vi gör upp eld och de bjuder mig på middag (åh tack!) innan de åker hemåt. Jag övernattar i den lilla rast- och övernattningskojan Folke Ricklund-stugan. En av de mysigaste små stugor jag någonsin övernattat i faktiskt och en fin sista natt på vandringen.

DAG 25: Extradag. Egentligen är ju min vandring färdig vid Lapplandsgränsen, men för att ta mig tillbaka till civilisationen behöver jag ta mig till närmsta by med kollektivtrafik. Det är 17 kilometer vandring längs den anonyma vandringsleden Lappmarksleden. Det blir den kallaste dagen hittills. Frosten ligger stel över marken när jag börjar tidigt på morgonen och det tar lång tid innan solen börjar värme. Leden är bitvis förvånansvärt fin, med tanke på hur lite använd den är, och bitvis nästan helt försvunnen. Men det blir en fin dag och fint avslut. I byn Rödvattnet har jag bokat busstaxi sedan innan. Den kommer punktligt och rullar iväg mig från Ångermanlands norra skogar och tillbaka till civilisationen. 34 mils vandring genom fantastiska Ångermanland är till ända och redan i busstaxin längtar jag tillbaka ut! 😊