Min första fjällvandring 2015

Min första fjällvandring 2015

Sommaren 2015 började jag vandra. Först korta turer på 2-3 dagar med kompisar och därefter ensam. I slutet av sommaren kände jag mig redo för min första riktiga fjällvandring (jag hade innan dess bara gjort dagsturer i fjällen). Denna första fjällvandring blev en 10 dagars vandringstur ensam tvärs över Jämtlandsfjällen.

Jag tog bussen från Östersund och började i Höglekardalen. Känslan när jag bussen närmade sig fjällen och jag såg dem torna upp på andra sidan rutan är fortfarande ett av mina starkaste och mest känslosamma fjällminnen. Jag kände mig så liten, obetydlig och sårbar och samtidigt så stor, modig och självständig. Tio dagar kändes som en evighet.

Första dagen gick jag fel nästan direkt, det var tungt, svettigt och gjorde ont i axlarna och när jag äntligen kom tillbaka på rätt led så hade jag jättesvårt att hitta en tältplats för det var tjockt med mygg överallt! Första tältnatten i fjällmiljö blev därför i en fuktig fjällbjörkskog omgiven av horder av mygg. Jag kunde inte vara ute mer än några sekunder innan jag blev anfallen av ett tjugotal myggor samtidigt. På morgonen var jag trött och öm efter att ha sovit på ett dåligt liggunderlag och jag var nära att fjutta eld på tältet när jag skulle laga gröt. Det var mycket som inte gick så bra detta mitt första dygn helt ensam i fjällen. Men trots det fortsatte jag och upptäckte (dessutom) att jag faktiskt gillade det.

Jag fortsatte via Tossåsen upp till Lunndörrspasset och blev helt överväldigad av det maffiga fjällpasset, de vackra vyerna och de kraftiga vindarna som försökte blåsa bort mig från stigen. Dessa kontraster mellan vackert och tufft berörde mig djupt och jag började förstå varför så många människor återvänder till fjällen igen och igen.

Fjärde och femte dagen gick jag förbi Vålåstugorna upp till Gåsen och sedan vidare till Sylarnas fjällstation. Jag hade hittills träffat väldigt lite folk och blev förvånad när jag upptäckte hur mycket människor det var vid Sylarna (det här med Jämtlandstriangelns popularitet hade jag inte koll på vid det laget). Jag hade tänkt bo inomhus, men klarade inte att ligga på en madrass på golvet med massa andra människor när jag vant mig vid ensamheten och tältade istället. Den natten blåste det upp rejält, tältet skakade som om det var på väg att lyfta och mitt i natten fick jag gå upp och flytta det till en något mindre utsatt plats. På morgonen hade flera av de andra tälten blåst sönder.

Sjätte dagen korsade jag gränsen till Norge och gick över till Esandsjöen och sjunde dagen vidare till Ramsjöhytta. Vandringen på norska sidan var ännu vackrare än på den svenska sidan. Det fina vädret jag fick gjorde också mycket och trots lite knäproblem så gick jag och njöt. Den åttonde dagen var min födelsedag och det var en lite speciell känsla att vakna ensam i ett tält (både härligt och ensamt). Jag vandrade in i Skarvan og Roltdalen nasionalpark, en mycket fin nationalpark som är väl värd ett besök. Nionde och tionde dagen vek jag sedan av norrut och gick upp till Meråker där jag kunde hoppa på tåget och åka hem.

Förutom att min första fjällvandring tog mig genom vackra landskap som gav mersmak och fick mig att börja längta efter mer vandring, så betydde den mycket för mig som person. Den visade mig att jag kunde klara något sådant ensam, att min motivation var tillräckligt stark för att överleva motgångar och kanske främst- att det passade mig.

(Ber om ursäkt för den dåliga bildkvaliteten, men på den tiden höll jag tillgodo med en dålig mobilkamera;) )