Västernorrland på tvärs 2018

Västernorrland på tvärs 2018

I april 2018 genomförde jag min första längre tur med skidor och pulka. Det blev ”Västernorrland på tvärs”, 10 mil och 7 dagar genom ett landskap med skogar, myrar, sjöar och berg.

Här följer en text som jag skrev om turen till en lokaltidning:

Västernorrland på tvärs – en skidtur utöver det vanliga

Det börjar som en fundering. ”Tänk om jag skulle göra en flerdagars skidtur här i länet? Skulle det gå?” En snabb titt på en skoterledskarta visar att det definitivt är möjligt. Skoterlederna löper som ett spindelnät över länet. Fina färdvägar att följa också för en turskidåkare. Dessutom är det ju ett ovanligt snörikt år i år. Det är inte ofta det är så här goda skidförhållanden i april. Så väcks idéen till min skidexpedition ”Västernorrland på tvärs”. På 7 dagar ska jag ta mig från Jämtland och ut till havet. En sträcka på cirka 10 mil.

Många jag känner här i länet tar med sig skidorna till fjälls när de ska åka turskidor. De verkar inte inse (och det har inte jag heller gjort måste jag medge) vilket utmärkt turskidåkningslän vi bor i. Med ett så stort antal myrar, sjöar och skoterleder att välja och vraka bland. Jag vill visa att det är möjligt att göra en längre skidtur här i länet, men mest av allt vill jag bara ha en fin tur. Passa på att njuta av vårvintern innan plusgraderna förvandlar det krispiga snötäcket till slask och tö.

På en slingrig skogsbilväg utanför Utanede i Jämtland blir jag avsläppt för att börja mitt äventyr. Första dagen blir inte som jag tänkt mig. Kanske har jag varit naiv när jag föreställt mig hur den här turen skulle bli. Skoterleden finns inte där jag trodde att den skulle vara och jag spenderar eftermiddagen med att pulsa fram genom tung, blöt snö på en evighetslång skogsbilväg. På ett ställe måste jag igenom 300 meter snårskog för att ta mig över till en annan väg. Det blir en utmaning utan dess like. Det tar mig en timme att bogsera igenom pulkan. Den välter 14 gånger (ja jag räknar) och lika många gånger är jag nära att bara sätta mig ner och ge upp.

När jag äntligen når dagens mål får jag dock den finaste present en sliten turskidåkare kan få. Ett vindskydd, stort nog att övernatta i, vid en mysig liten tjärn mitt i skogen. Och det bästa av allt, det finns ved! På kvällen innan jag somnar ligger jag länge och lyssnar på granarnas sus och det sista knastret från elden.

Om första dagen är en mardröm rent skidåkningsmässigt, så är andra dagen den dag som får mig att börja tro på det här projektet igen. Äntligen hittar jag skoterleden och den för mig ut i en mosaik av vita myrar och knotiga skogar med granar och tallar som dryper av hänglavar. När jag glider fram genom detta medelpadska vildmarksområde utan att möta en människa är det lätt att tänka om det som en ödemark, men det är i själva verket ett kulturlandskap. Jag åker igenom samebyarna Ohredahkes och Jijnjevaeries vinterbetesland och passerar bara några kilometer ifrån torpställen och gårdar där det för 100 år sedan bodde folk som bedrev myrslåtter och släppte djuren på skogen om somrarna. En av de gårdarna är Återvänningen. Där bodde mina skogsfinska förfäder i flera generationer. Skogsfinnarna emigrerade till Sverige från fattiga delar av Finland i slutet av 1500-talet och början av 1600-talet. Tack vare sin speciella svedjebruksteknik kunde de kolonisera obebodda skogsområden som inte lämpade sig för vanligt jordbruk. De brände skogen och sådde råg i den varma askan. Det finns gott om finska platsnamn i den här delen av norra Medelpad och södra Ångermanland, som Paljacka, Villola och Tappäla. Det finska arvet lever kvar, även om ättlingarna sedan länge slutat prata finska.

På Rigåsen tar jag vilodag och njuter av det fina vädret med korta turer i närområdet och långa kaffepauser i solen. Rigåsen är två ensligt belägna gårdar omgivna av gammal, vacker skog. Här bodde det folk ända fram till 40-talet som försörjde sig på jordbruk och djurhållning. Idag är det naturreservat och lägdorna runt gårdarna hålls öppna med slåtter, vilket gör det enkelt att föreställa sig hur det såg ut när folk fortfarande bodde här. Bagarstugan har blivit raststuga och här kan man också övernatta under enkla former.

Fjärde dagen kliver jag upp vid fem och börjar skida precis när de första solstrålarna tittar fram ovanför kammen av granar. Tanken är att maximera timmarna med skarföre. Det ska bli soligt och varmt, så jag räknar med att föret är betydligt besvärligare under eftermiddagen. Minusgraderna biter mig i kinderna när jag glider ner längs den slingrande skoterleden och ut på myrarna. Solen blinkar emot mig mellan träden och får den knasterhårda skaren att gnistra som diamanter. I träden runt omkring har stora vattendroppar frusit till kristaller. Varje gren ser ut som en kristallkrona. Det är så vackert att jag åker fram med ett stort leende på läpparna trots att morgonkylan gör ansiktet stelt.

Vid 10 värmer solen och börjar bränna mig på näsan. Jag korsar Stor-Laxsjön på skaren och blir sedan stående en stund och blickar ut över den långsträckta sjön. Det är så tyst och stilla. Inte ett ljud genomborrar den solmättade tystnaden. Ändå är det inte så långt från skoterleden och inte så långt till närmsta väg, men idag är det bara jag här. Redan mitt på dagen har solen hunnit göra snön mjuk och varm, men det gör inget.  Det har varit så fin skidåkning med perfekt före att jag redan hunnit avverka min dagsetapp på 22 kilometer fram till den öppna stugan vid sjön Skinnen.

Femte dagen är dagen jag inser varför inte fler väljer att skida Västernorrland på tvärs. De första femton kilometerna går som en dans. Jag glider ner i Mjällåns dalgång och trampar mig sedan upp igen på andra sidan, upp till Stor-Rotensjön som är perfekt att skida på. Efter det börjar svårigheterna. Skoterleden jag väljer upp mot Simohöjderna och in över gränsen till Ångermanland visar sig vara mer av en inofficiell skoterled med få som kört. Det blir snart brant och jag får spänna fast skidorna på pulkan och gå upp. Det går helt okej ända tills jag kommer fram till kalhyggenas kalhygge. Föreställ dig ett scenario där du måste baxa fram en tjugo kilo tung, otymplig pulka över ett stökigt hygge med ris överallt och meterdjupa hjulspår kors och tvärs. Lägg sedan till att snön börjat bli slaskig och svårforcerad i solen och att det här och var sticker upp vassa pinnar vars enda mål i livet är att spetsa din pulka. Och när du till slut lyckats ta dig över så upptäcker du att det är ett likadant hygge till!

När jag äntligen kommer ut från hyggena är jag helt utpumpad på energi. Jag känner mig inte längre som en skidåkare eller äventyrare. ”Ensam galning med pulka” är det begrepp som känns närmast till hands. Kanske blev jag lite för hemlänsromantisk efter ett par dagars underbar skidåkning att jag lyckades förtränga faktumet att vi också har en del hyggen här i länet. Nu har jag har lärt min läxa.

Eftermiddagen vänds till det positiva igen när jag lyckas hitta tillbaka till ”skoterleden” och strax skidar förbi ett björnspår i snön. Min glädje är stor. Att det här området är tillräckligt mycket vildmark för att vara hem åt björnar! Och tänk att de redan vaknat! Lite senare passerar jag ännu ett spår, ännu färskare, som ser ut att ha en unge. Det är en hissnande tanke att en nyvaknad björnhona med unge gått förbi precis här inte långt före mig.

Den kvällen övernattar jag i ett vindskydd vid Hamretjärnarna vid berget Felemalas fot. Det här är ett område jag besökt förut. Det ligger bara cirka fem kilometer fågelvägen från huset där jag växte upp, men jag har inte insett tidigare vilket fint vildmarksområde det faktiskt är. Några stilla tjärnar inramade av mörka skogar och Felemalas branta sidor. Dessutom är det lyxigt välförsett med fina vindskydd. Hit kommer jag att återvända många gånger.

Sjätte dagen blir det topptur. Jag lämnar pulkan och ger mig upp genom skogen för att bestiga ”nästanfjället” Felemalas branta sida. Härifrån är det utsikt ut till havet och till Vårdkasberget i Härnösand två mil bort. Man kan till och med se Södra berget i Sundsvall långt borta i horisonten. Resterande del av dagen används bland annat till att ta mig över två vägar. Med två meter höga plogkanter visar det sig inte bli det lättaste. Dessutom är vägarna helt framtinade så jag måste bära över pulkan för att inte skrapa upp underredet. Det är tungt, men det går. Vad jag skulle ha gjort om pulkan varit ännu tyngre vill jag inte ens tänka på.

Dagens etappmål är mina föräldrars hus i Älgsjö. Det är en efterlängtad syn när jag äntligen ser det mellan träden. Nu blir det lyxdusch, lyxmat och sova i lyxsäng! Dagen efter tar jag paus från turen för att vara med på vårens traditionella tunnbrödsbak. Jag har också dragit på mig en mindre muskelbristning som kan behöva vila sig lite. När jag tittar på väderleksrapporten och ser att det inte kommer vara minusgrader på nätterna längre, inser jag att det kan bli svårt att slutföra turen på skidor. Envis som jag är vill jag dock prompt nå fram till havet. Lösningen blir att cykla. Det känns som att jag byter årstid när jag lämnar skidor och pulka hemma och cyklar iväg längs en lerig landsväg med bara en liten ryggsäck på ryggen. De två milen till Barsviken går snabbt. Vid kusten är det inte alls lika mycket snö och havsisen är nästan helt borta.

Det är en härlig känsla att rulla ner med cykeln på den framtinade stranden och tänka tillbaka på turen. Jag började i vinter och avslutade i vår. Det mest häpnadsväckande med den här turen är att jag under fyra sammanhängande dygn inte mötte en enda människa. Tänk att jag kunde skida genom ett landskap med vildvuxna skogar, vidsträckta sjöar, soldränkta myrar och utsikter mot blånande berg i horisonten utan att träffa en endaste ”mänisch”. Det var inget jag förväntade mig få uppleva här i Västernorrland, men det gick. Och vilket äventyr det var!