Det här är historien om mina två år med kronisk smärta och hur jag till slut blev helt bra. Nu i december är det ett halvår sedan jag kunde räkna mig själv som helt återställd. Det är inte så länge sedan, ändå börjar det redan kännas avlägset. Och just därför känns det så viktigt att skriva detta. Det är en lång historia. Jag ska försöka sammanfatta den lite, men det kommer nog ändå bli rätt långt det här. Tiden med smärta är det tuffaste jag hittills har upplevt, och de sanningar som till slut gjorde mig bra är de viktigaste lärdomar jag hittills fått. Jag vill inte glömma. Jag vill inte sluta prata och skriva om det här. För det som hjälpte mig kan hjälpa andra och det måste bli mer känt i Sverige.

Men nu ska jag inte gå händelserna i förväg, utan börja från början. Det började under en vandring, en mycket lång vandring på 213 mil. Från och till under vandringen hade jag problem med smärtor i vänster ljumske. Det kom och gick, kunde göra ont ena dagen men inte nästa, vara helt bra i ett par veckor och sedan komma tillbaka och besvära mig i flera dagar. Jag grubblade mycket på denna mystiska ljumskskada och kom fram till att det måste ha att göra med själva belastningen från långvandringen, de många milen och den tunga ryggsäcken. Jag utgick från att det skulle försvinna när vandringen var över, men det blev precis tvärtom. Så länge som jag var ute och vandrade höll sig smärtan på en ”acceptabel” nivå, det besvärade mig mycket men begränsade mig inte så mycket.

När jag avslutade vandringen kände jag ingenting, jag gick tre mil sista dagen och fick endast lite ont i fötterna. En månad efter att jag avslutat vandringen så kom det tillbaka och jag märkte att jag inte kunde gå längre än ett par kilometer utan att det började göra ont. Här började jag misstänka att denna smärta inte stämde in på en vanlig belastningsskada, att det skulle kunna vara något mer komplicerat, och jag sökte hjälp hos en sjukgymnast. Hon riktade in sig på det här med långvandringen direkt och menade att det ändå måste ha att göra med belastningen från vandringen. Jag fick akupunktur och rehabiliteringsövningar och ett kort tag kändes det som om det hjälpte, tills… jag flyttade till en annan stad. Då började det gå snabbt utför. Jag träffade en annan sjukgymnast och gjorde mer övningar, men det blev bara sämre och sämre. Jag träffade en läkare som skickade mig till en ortoped som tittade på mina röntgenbilder och ruskade på huvudet. Jag fick kryckor och smärtstillande och blev hemskickad. Det var nu februari (fem månader efter att jag kom hem från den långa vandringen) och det gjorde ont när jag gick, när jag stod och till och med på natten. Jag behövde stödja mig på en krycka bara för att ta mig de 500 m till busshållplatsen.

Det var runt den här tiden jag började kalla smärtan för förbannelsen. För det var så det kändes, som om jag drabbats av en förbannelse som hindrade mig från att röra mig normalt och ägna mig åt allt det jag ville göra. Det kändes så snopet att jag precis upptäckt vandring och friluftsliv och sedan skulle jag bli så begränsad av smärta att jag inte kunde göra någonting! Oj, vad jag grät över detta. Jag höll en tapper fasad utåt, klev upp varje morgon och gick till min praktikplats på Länsstyrelsen och försökte låtsas som om allt var bra. Men inombords höll jag på att gå sönder. Så fort jag var ensam så grinade jag och förbannade min situation. Jag minns att jag tänkte under den här tiden, att är det en grej till som inte går som det ska i mitt liv just nu då lägger jag mig bara ner i sängen och kliver inte upp mer. Det kändes som om jag balanserade på en smal kant över ett stup varje dag, minsta lilla knuff och jag skulle falla ner i ett mörker.

Det kan vara svårt för de som inte upplevt det själva hur kronisk, oförklarlig smärta påverkar en person psykiskt. Det är något helt annat än en tillfällig skada. När man är skadad så vet man att man kommer bli bra, det kan ta lång tid men man vet att man blir bra. När man lider av en smärta som är oförklarlig så är det ovissheten som är värst av allt. När både sjukgymnaster och läkare ruskar på huvudet och inte kan hjälpa en så känns det som om någon drar undan golvet under en. Man letar febrilt efter minsta lilla halmstrå av hopp att hålla fast sig i och blir krossad igen och igen.

En dag fick jag så ett samtal. En höftspecialist hade fått titta på mina röntgenbilder och hade direkt sagt att det var höftdysplasi. Oj vad ett samtal kan förändra! Man kan tro att jag skulle bli ledsen av att få beskedet att jag har medfött defekta höfter och skulle behöva göra en omfattande operation för att bli bra, men jag kände bara lättnad. Jag var så otroligt glad över att äntligen få veta och att ha någon slags plan att gå efter, att det var en läkare som sa att han trodde att jag skulle bli bra av denna operation. Efter det gick det fort, jag bokades in för att opereras hos ledande specialist i Danmark, flyg och boende bokades och min mamma ordnade så att hon kunde åka hem med mig efteråt eftersom jag skulle vara väldigt illa däran.

Morgonen innan jag opereras gick jag en kilometer från hotellet till privatsjukhuset nästan utan att ha ont. Av någon mystisk anledning började jag bli bättre direkt efter att jag fick diagnosen. Så här i efterhand önskar jag att jag funderat mer över detta och bett om second opinion av en annan höftspecialist, men jag var så glad över att ha fått någon slags svar att jag inte ifrågasatte diagnosen trots att det var en del grejer som inte riktigt stämde. Operationen gick bra, förutom att jag förlorade mycket blod. Att ta sig hem från Danmark var en pärs och de första veckorna efter operationen kändes som ett töcken. Varje rörelse högg som knivar i höften, molande värk när jag skulle sova, jättetrött på grund av järnbrist efter blodförlusten. Men jag var i alla fall hoppfull.

Allt läkte som det skulle och när det var dags att sluta mer kryckorna så kände jag mig riktigt optimistisk, hade hittat ett sommarjobb som kändes väldigt bra och jag trodde verkligen att mitt liv skulle börja återgå till det normala nu. Men det var nu det riktiga helvetet började. När jag försökte sluta med kryckorna så fick jag jätteont! Jag blev tvungen att sluta på sommarjobbet innan jag knappt hunnit börja och min sjukgymnast (ytterligare en ny sjukgymnast) skickade mig till akuten. Han var rädd att det kunde vara någon allvarlig komplikation efter operationen. Akutröntgen visade att allt såg bra ut och jag blev hemskickad med Oxycodon (mycket starka beroendeframkallande smärtstillande, syntetiskt morfin).

Det var i slutet av juni och resten av sommaren blev ett smärtsamt töcken av läkarbesök, röntgen och starka mediciner som gjorde mig hög, dåsig och likgiltig. Jag bara låg hela sommaren, växlade mellan att ligga inne och ute. När jag var tvungen att sitta igenom en släktmiddag fick jag droga ner mig för att orka. Och det värsta av allt.. att varken överläkare eller höftspecialist kunde säga vad som var fel på mig! Operationen skulle ju göra mig bättre, och så blev det bara ännu sämre!

Sommaren blev till höst, jag blev lite bättre så att jag i alla fall klarade att sitta och gå korta sträckor med kryckorna och jag lyckades sluta med Oxycodonet. Turerna runt i sjukvården fortsatte, mer röntgen, mer läkarbesök, mer sjukgymnastbesök, testa kiropraktor. Under den hösten fick jag både diagnosen labrumskada och FAI. Tack vara att jag nu träffat en mycket operationsskeptisk sjukgymnast så kastade jag mig in inte i någon ytterligare operation, utan ställde mig i kö för att träffa Sveriges ledande höftspecialist i Uppsala. Jag tänkte att är det någon som kan säga vad som är fel på mig och om dessa tre diagnoser jag fått stämmer eller inte så är det han. Jag hade stora förhoppningar när jag äntligen kunde åka ner till Uppsala. Denna mycket erfarne höftspecialist undersökte mig och tittade på alla mina röntgenbilder och sa att han inte hade någon aning om varför jag hade så ont. Jag borde inte ha det. Mina höfter som var så fina. Han menade att jag inte hade FAI och om jag hade någon lite labrumskada skulle det knappt kännas, och höftdysplasin… han menade att jag inte hade tillräckligt med höftdysplasi för att ha så ont och att det till och med varit tveksamt om det varit tillräckligt för att operera mig. Och hur som helst, så borde inte operationen gjort det sämre eftersom allt gått bra och läkt så fint.

Jag blev så paff att jag gick (läs: hoppade på kryckorna) därifrån helt förstummad. Vadå fina höfter? Vadå inget fel på mig? Fattar du inte hur ont jag har haft under lång tid nu?

Efter Uppsalabesöket fick jag en sämre period igen. Över jul och nyår var det illa. Jag hade dessutom tappat hoppet om att få hjälp. Men min operations- och röntgenskeptiske, smått intensive och helt underbare sjukgymnast ringde mig tills jag svarade. Han var den ende person i sjukvårdssystemet som inte släppte mig, som inte bara ryckte på axlarna och skickade iväg mig. Den ende som inte gav sig. Han och hans kollega hade långa samtal om mina besvär och när jag besökte dem i januari så sa de: ”Nu Johanna har du varit till den främsta höftspecialisten och fått veta en gång för alla att det inte är något fel på dig och att du inte borde ha så här ont, är du redo att testa lite andra perspektiv?”

Och det var så jag fick veta om dr. Sarno. Jag minns så starkt när de började berätta om Sarno och förklara hans teorier för mig, för jag höll på att svimma! Det var som om blodtillförseln ströps till hjärnan och jag höll verkligen på att svimma. Något kontrollcenter i min hjärna ville inte att jag skulle höra och bestämde sig för att ”stänga ner”. Den lilla manövern fick dock motsatt effekt, för min starka kroppsliga reaktion visade mig att det här med Sarno faktiskt kunde vara något som stämde på mig.

Så, dr. Sarno. Det är en läkare i USA som jobbade i över femtio år med patienter med kronisk smärta, främst ryggont men även annat. Han märkte rätt tidigt att det fanns många likheter mellan de patienter han träffade, de delade många personlighetsdrag, hade ofta emotionella grejer som tyngde dem men som de inte låtsades om och att smärtan ofta uppkom samtidigt som någon viktig/omvälvande händelse i livet. Dr. Sarno började därmed hantera dessa patienters smärta som emotionella/psykiska problem istället för fysiska och fick enastående resultat! Istället för att patienterna skickades runt i vården och blev beroende av smärtstillande, så blev många av dem helt bra! Och det helt utan operation eller annan behandling.

Sedan dess har dr. Sarno och flera andra läkare och psykologer forskat på detta och utvecklat metoderna att bota människor från kronisk smärta. Detta tillstånd kallas TMS, vilket står för Tension myositis syndrome, men har också flera andra namn. Grundteorin är att kronisk smärta beror på lätt syrebrist i muskler, senor och nerver. Syrebrist kan göra fruktansvärt ont och uttryckas sig i många typer av smärta och symptom, men är helt ofarligt. Syrebristen beror på att det undermedvetna (dvs. en del av vår hjärna) stryper syretillförseln till vissa kroppsdelar. Varför gör den det då tänker du då? Det verkar ju jättekonstigt och ologiskt och taskigt. Ja, men det har ett syfte. Det undermedvetna försöker hela tiden skydda medvetandet från oönskade känslor och tankar genom att undertrycka dem (trycka ner dem så att de inte ”ploppar” upp i medvetandet). Detta är en smart funktion som hjälper oss att vara vettiga vuxna människor. Hjärnan är nämligen komplicerad och har delar som är väldigt barnsliga, till och med djuriska och trots att vi växer upp och lär oss vad som är rätt och hur vi ska bete oss så har vi också andra impulser, barnsliga, själviska och känslostarka impulser som potentiellt kan skämma ut, göra oss ovän med någon eller försätta oss i en farlig situation. Så det undermedvetna har till uppgift att fungera som en barriär och filtrera känslorna innan de når medvetandet. Det Sarno och hans kollegor har upptäckt är att hos en viss typ av individer räcker inte denna undertryckelse till utan det undermedvetna måste ta till mer extrema metoder. Det skapar då en kronisk smärta i kroppen så att vi har något helt annat att fokusera på, ett reellt problem som är viktigare än allt ”känslononsens” som pågår i huvudet.

Den här typen av personer är oftast människor som har höga förväntningar på sig själva, hög moral och samvetsgrannhet, bryr sig mycket (lite för mycket) om andra och åsidosätter sig själva och ibland är de också pedantiska och överpresterande.

I början när jag läste om det här så tyckte jag att det var mycket konstigt att hjärnan kan tycka att det är bättre att ha så ont än att ta itu med jobbiga känslor, men enligt det undermedvetnas logik är det logiskt. Smärtan må vara fruktansvärd men det är ett problem. Alla olika känslor, tankar och tillkortakommanden som virvlar runt i våra huvuden dagligen de är massor. Smärtan kan också ge personen en utväg, ett ”alibi”, så var det i alla fall för mig. Jag insåg det inte medan jag hade ont (eftersom jag bara fokuserade på att jag inte ville ha ont), men faktum är att så länge som jag hade ont så slapp jag folks förväntningar på mig och inte minst mina egna. Jag kunde med rätta ta paus från mitt vanliga liv och strunta i alla ansvar. Något som mitt undermedvetna trodde att jag ville.

Jag kan skriva hur mycket som helst kring varför jag hade ont (mina höga förväntningar på mig själv, min nojja inför framtiden och beslut jag måste ta, tidigare händelser som jag inte bearbetat utan endast tryckt undan), men det viktiga är att så fort jag insåg detta, började läsa och lära mig mer och accepterade att det inte var något fysiskt fel på mig så började jag bli bättre. Det tog lång tid (sammanlagt fem månader) var mycket jobb och emotionellt jobbigt, men jag blev helt bra!

Dr. Sarnos teorier och metoder kan verka flummiga men det är mer sant än något jag stött på i sjukvårdssystemet! Vi är tusentals människor som blivit helt botade från långvarig, allvarlig kronisk smärta världen över. Det finns hur många bevis som helst för att detta är sant, ändå vänder sjukvården bort blicken och låtsas som att det inte finns. Och det är så tragiskt att jag vill skrika. Tio procent av Sveriges befolkning lider av kronisk smärta och många av dessa skulle kunna bli helt bra om de bara fick rätt information. Men det här är än så länge mycket okänt i Sverige. Därför känner jag ett ansvar att försöka sprida informationen. Ett fåtal personer jag haft kontakt med har varit tillräckligt modiga (och desperata) för att våga åsidosätta allt de blivit itutade av läkare och ge detta en chans, men jag kan räkna dem på ena handens fingrar. De allra flesta jag pratar med avfärdar det. Det vanligaste är att de säger att ”vad bra att det hjälpte för dig, och jag tror säkert att det kan hjälpta många, men det där gäller inte mig”, eller något i den stilen. Och det är klart att de säger det, det undermedvetna har en så bra strategi den inte vill förlora och manipulerar oss att avfärda sanningen, tyvärr. Dessutom har det här med emotionella/psykiska problem fått en så dålig stämpel i samhället, så de allra flesta gör allt i sin makt (kanske utan att ens tänka på det) för att dölja, undertrycka och avfärda starka, negativa känslor och psykisk stress och o-välmående.

Dr. Sarno sammanfattade efter flera decenniers arbete med patienter med kronisk smärta att 90% av de som ger hans metoder en chans kommer att bli helt bra eller åtminstone betydligt bättre, men att bara 15-20% av alla människor är beredda att ge detta en chans.

Så problemet är inte att det inte funkar på vissa, utan att de allra flesta avfärdar det utan att ge det en chans. De tror att de vet allt om sin kropp, när de i självaste verket inte har en blekaste aning om hur komplicerade deras hjärnor är. Jag vet, för jag var en av dem. Jag var helt säker på att så hemska smärtor jag hade måste betyda att något var allvarligt fel, men jag hade fel! Mitt undermedvetna lurade mig.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om det här. Det är det viktigaste jag har att berätta och dela med mig av. Det viktigaste som någonsin hänt mig. Är du i en liknande situation som jag var, eller känner någon som är det, med en kronisk smärta som läkarna antingen inte kan förklarar eller säger att du bara måste lära dig att acceptera. Acceptera det inte! Ta strid mot smärtan, det går att bli bra! Men du måste våga byta perspektiv. Jag ska inte ljuga, det är jättejobbigt att ta itu med sina undertryckta känslor, emotionella problem och undertryckelsemekanismer. Det är mycket lättare att bara vänta tills en läkare säger vad som är fel och sedan operaras, men problemet är att det inte kommer göra dig bra! Den jobbiga, emotionella vägen kan däremot göra dej helt bra, för gott!

Här kommer ett antal länkar till mer information om dr. Sarno och TMS:

https://www.youtube.com/watch?v=SJ3OL7dIbmg

https://www.youtube.com/watch?v=vsR4wydiIBI

http://www.thankyoudrsarno.org/

Dr. Sarnos bok ”Healing back pain” (fast det gäller mycket mer än bara ryggar) finns att lyssna på gratis på youtube:

https://www.youtube.com/watch?v=ZTXjsexiDKE

Jag har många fler tips till bra information, bara att fråga. Och kom ihåg, har du några frågor, något du inte förstår med det jag skriver eller en fundering om detta skulle kunna gälla dig eller någon du känner hör av dig! Allvarligt talat, jag berättar såååå gärna mer och svarar så gott jag kan på frågor!