Vinteröverlevnadskurs med SÖS

Vinteröverlevnadskurs med SÖS

Förra veckan var jag på en vinteröverlevnadskurs i Ånn, Jämtland med Svenska överlevnadssällskapet. Det var en händelserik och lärorik vecka. Första halvan av kursen varvades det mellan teoretiska och praktiska moment. De teoretiska momenten var föredrag och diskussioner inomhus om bl.a. kroppens fysiologi, fysiska risker när man är ute i fält, sjukvård i fält, utrustning och materialval, orientering och nödbivacker. Vissa saker var upprepningar för mig, men det är nyttigt att repetera sånt man redan vet ibland så att kunskaperna sätter sig djupare och jag lärde mig också en hel del nya saker och fick nya tankar och idéer. De praktiska momenten var kortare skidturer där vi fick öva på att samla material och elda i skogen. Några i gruppen var väldigt ovana skidåkare vilket ledde till att de också behövde öva på att åka skidor. För mig som är en mycket van skidåkare (och även rätt van eldare) blev det en del väntan under dessa turer, men så blir det när man sätter ihop en grupp med människor med olika bakgrunder och jag tror egentligen inte att man skulle ha kunnat göra på något annat sätt. Man måste ju anpassa svårighetsgraden till de minst erfarna. Dessutom tror jag att det var lite nyttigt för mig att öva mitt tålamod lite grann. Jag är ju van att göra turer själv eller med max en kompis, så att röra sig i en lite större grupp (vi var 9 deltagare och 3 instruktörer) var lärorikt för mig att uppleva. Jag insåg också att jag blev mindre rastlös om jag istället för att bara stå och vänta när någon ramlade (igen) faktiskt försökte hjälpa till och ge råd och uppmuntran. Jag fick helt enkelt ställa om från att vara den rastlösa individen som bara ville vidare till att tänka mer på gruppens bästa och anta den roll som gynnade gruppen bäst.

Eldning, snösmältning och kokning av enbarrste under en av testturerna i början på veckan. En bra förberedelse inför vad som skulle komma.

Den andra delen av kursen var tre utedygn utan mat. Vi åt en rejäl frukost, packade iordning, lämnade rummen på Camp Ånn (där vi bodde under innedygnen) och gav oss iväg mitt på dagen ungefär. Vi var nog alla lite nervösa när vi gav oss av på skidor med fullpackade ryggsäckar och magar som redan började kurra lite grann. Under dessa dygn var vi indelade i tre grupper med tre personer i varje som skulle samarbeta med lägerbyggande m.m. och hålla koll på varandra. Vi transporterade oss ganska korta distanser under utedygnen, fokus var på lägerbyggande, insamling av ved, eldande och smältning av snö för att få vatten att dricka.

Första lägerplatsen. Mina gruppmedlemmar valde att övernatta under granar, medan jag valde att kombinera min sovplats med en gemensam sällskapsyta där hela gruppen kunde sitta och elda och dricka barrte på kvällen. Det var en kall (ca. -20) men stjärnklar och vacker natt.

Under det första dygnet kände jag nästan inte av att vara utan mat alls. Jag var hungrig förstås och lite svagare i musklerna än vanligt, men jag fick varken huvudvärk eller illamående vilket annars är ganska vanligt. Stämningen i gruppen var mycket bra, ingen blev grinig eller svår att ha att göra med utan alla ansträngde sig för att hjälpa till och stötta varandra. Det var intressanta att uppleva hur vi utvecklades som grupp. I början kändes det som att vi var tre individer som samarbetade, men efter ca. ett dygn ute kändes det verkligen som att vi var en grupp. Vi lånade varandras saker, höll koll på varandras saker, såg till så att ingen gick runt och var snöig på ryggen (något som kan leda till att man blir blöt och kall) och checkade av hur vi mådde ofta. För mig som oftast är en ensamvarg på tur var det faktiskt riktigt häftig att få uppleva den gruppdynamiken och hur det utvecklades eftersom, och jag måste säga att jag blivit mer positivt inställd till turer i grupp.

En Quinzhee är en typ av snöbivack. Den byggs genom att man först gör en stor snöhög som får sätta sig en timme eller två, och därefter gräver man ur den. Pinnarna i taket är till för att man inte ska gräva ur den för mycket så att taket kollapsar. Inne i en Quinzhee kan det bli ungefär nollgradigt även under riktigt kalla nätter och den är väldigt stormtålig. Nackdelen är att den tar flera timmar att göra, så det är inget man gör om man har bråttom.

Andra natten byggde vi en Quinzhee. Det är ganska mycket jobb med all skottning och nu började jag känna av glukosbristen i musklerna. Det kändes som om jag hade ungefär 40 procent av min vanliga fysiska styrka och jag var tvungen att ta en del pauser. Det var tur att vi var tre stycken som hjälptes åt. Det blev väldigt mysigt där inne, men när vi skulle lägga oss tillrätta så kändes det lite väl trångt för tre personer. Hade det varit dåligt väder ute hade vi givetvis klämt ihop oss, men nu valde jag att sova ute även denna natt. Jag är ju så van att sova under bar himmel att jag faktiskt sover bättre i snön än inklämd mellan två personer på en smått klaustofobisk yta. Det snöade lite under natten och mitt hemmasydda sovsäcksöverdrag visade verkligen sitt värde. Förutom att skydda sovsäcken från snön så absorberade det också kondensen nerifrån. Sovsäcksöverdraget var helt täckt av frost både på insidan och utsidan, men sovsäcken blev nästan inte fuktig alls.

Mysigt att vakna i snön.

Denna morgon när jag vaknade i snön efter två dygn utan mat så mådde jag inte bra. Jag hade känt redan under natten när jag gick upp för att kissa att något var fel. Jag kände mig väldigt yr och svag och höll på att svimma när jag skulle tillbaka till sovsäcken. Och när jag äntligen kom ner i sovsäcken igen så fick jag plötsligt värmeslag i hela kroppen. Hjärtat började slå jättehårt, jag blev så varm att det kändes som att jag hade feber och det kändes fortfarande som om jag skulle svimma även om jag la mig ner. Det var en riktigt obehaglig känsla. Jag var tvungen att öppna sovsäcken helt och ligga i bara understället för att kyla ner mig, och ändå blev jag helt svettig. Det varade i kanske en kvart sedan ”slog det av” lika snabbt som det började och jag blev väldigt kall istället och var tvungen att packa in mig så gott det gick i sovsäcken för att kunna somna om. Men jag kunde somna om. När jag vaknade några timmar senare insåg jag dock direkt att jag fortfarande mådde lika dåligt, det hade inte gått över efter några timmars mera sömn. Ni som någon gång har svimmat kan nog förstå känslan, det kändes som det känns precis innan man svimmar. Att kroppen blir så svag att man nästan inte kan kontrollera den, hjärtat slår okontrollerat och man blir oförklarligt varm i hela kroppen. Det enda jag kunde göra var att lika helt stilla i sovsäcken och vänta, då kändes det okej. Mina gruppkamrater hade inte klivit upp än och jag tänkte att jag skulle ligga stilla och vänta tills de dök upp.

Så låg jag i ca. två timmar. Under den tiden kände jag mig ändå ganska pigg i huvudet, jag låg och funderade på grejer och analyserade läget. Men efter ca. två timmar vaken så började även huvudet lägga av, jag fick svårt att hålla tag i tankarna och fick dimmig syn och då började jag bli lite rädd. Så då satte jag på mobilen som jag hade avslagen i sovsäcken och ringde en av instruktörerna. Han kom upp direkt och behövde egentligen bara titta på mig för att bestämma att jag behövde följa med ner till deras läger för att få i mig energi. (De tre instruktörerna hade ett läger med tältkåta ca. 500 meter bort och av säkerhetsskäl så åt de som vanligt och hade med sig mat för nödfall).Han berättade efteråt att det var lite som att försöka kommunicera med en zoombie, jag var ganska borta. Jag behövde fyra försök innan jag lyckades ta mig upp ur sovsäcken. Jag klarade faktiskt att ta mig ner till instruktörslägret på skidor, men jag kände mig extremt instabil och vinglig och var tvungen att stanna mitt på för att sänka ner huvudet en stund. Så fort jag kom in i tältkåtan så kollapsade jag och blev liggande så en bra stund. Det bultade i huvudet och var helt svart framför ögonen.

Jag är rätt säker på att jag vet vad som hände mig, eftersom jag har varit med om något liknande tidigare. Jag tror att jag fick ett extremt blodtrycksfall. Efter operationen i Danmark när jag förlorade så mycket blod fick jag så lågt blodtryck att jag nästan inte kunde stå på benen och de fick hålla kvar mig ett dygn extra. Det kändes väldigt likt vad jag upplevde nu. Jag har alltid lågt blodtryck och vet att jag kan få ännu lägre om jag t.ex. är sjuk, men jag förväntade mig inte att det skulle bli så här illa under denna kurs. Men sånt är svårt att förutse. Precis efter utedygnen började jag känna mig hängig och blev sjuk så en möjlig förklaring är att jag hade en förkylning i kroppen hela tiden, som kroppen kämpade hårt för att hålla under kontroll och i den extrema situationen utan mat så blev det kanske lite för jobbigt för kroppen. Jag vill dock verkligen poängtera att det är extremt ovanligt att man börjar må så här dåligt utan mat! Instruktörerna sa att det är första gången de har varit med om att någon blivit så dålig på det sättet, så det är verkligen inte vanligt förekommande. De allra flesta klarar sig bra utan mat i flera dagar, och till och med i veckor. Människokroppen är anpassad till perioder med svält, så att inte klara dagar med svält är undantaget inte tvärtom.

I instruktörernas läger fick jag först blåbärssoppa och lite russin och jordnötter. Det kändes märkligt att äta, det smakade nästan ingenting (lite av ett antiklimax eftersom jag längtat efter mat), men jag tryckte ner allt jag blev given, och redan efter någon halvtimme klarade jag att sitta upp utan att det kändes som att jag skulle svimma. Därefter fick jag lite havregrynsgröt och kaffe och efter ytterligare någon timme (kanske, jag har lite diffus tidsuppfattning från denna morgon) kände jag mig så pass mycket bättre att jag kände mig redo att återvända till min grupp. Tänk att lite mat kan göra så stor skillnad! Jag tror också att koffeinet gjorde sitt. Kaffe är blodtryckshöjande och jag är normalt kaffeberoende. Jag har försökt att sluta dricka kaffe några gånger, men då klarar jag inte att stå upp längre stunder utan att svimma, så jag behöver nog nästan kaffe för mitt blodtryck.

Så jag återvände till vårt läger (en av instruktörerna följde med förstås för att kolla så att det gick bra). Jag kände mig fortfarande svag i kroppen, men så otroligt mycket piggare i huvudet. Min grupp var borta för att samla in björkslanor till att bygga snöskor, så jag var själv vid lägret någon timme. Under den tiden mådde jag bara bättre och bättre. Jag gick från att vara en zoombie som höll på att ramla omkull hela tiden till att känna mig nästan helt normal. Det var riktigt häftigt att få uppleva den förvandlingen. Jag har verkligen fått förnyad respekt för hur mycket ett mål mat kan göra. Den där otroliga, magiska frukosten gav mig så mycket energi att jag stod mig på den ett helt dygn! Den eftermiddagen och kvällen hade jag så mycket energi att jag nästan inte kunde vara stilla och jag fick det nya smeknamnet Duracellkaninen av mina gruppmedlemmar. Jag for runt och samlade ved, sågade, byggde mina snöskor och hjälpte de andra med sina (de var ju givetvis försvagade av att inte ha ätit). Den natten övernattade jag under en gran bredvid lägret där jag förstärkte ”taket” med mer granris eftersom det skulle snöa stora delar av natten. Jag var lite småhungrig under natten, men kände mig väldigt varm och stark i kroppen och likaså på morgonen. Instruktörerna hade bestämt att jag skulle äta frukost även sista morgonen, i förebyggande syfte, så jag åkte ner till deras läger på morgonen och gjorde det, men det kändes egentligen inte som att jag behövde det. Sista dagen var väldigt händelserik och intressant, så jag var väldigt glad att jag fortfarande var med och inte missade det.

Vi återvände till Camp Ånn tidig eftermiddag efter tre dygn och möttes av blåbärssoppa och olika typer av chips och snacks. Sedan fick vi tillgång till våra rum igen och kunde duscha, byta om och hänga upp blöta saker i torkrummet. Därefter middag i restaurangen. För att summera så var det ganska olika hur de andra kursdeltagarna reagerade både på att vara utan mat och på att börja äta igen. Vissa påverkades inte så mycket av att vara utan mat i tre dagar (förutom viss muskelsvaghet) medan andra mådde sämre med trötthet, huvudvärk, illamående och yrsel. De flesta kunde börja äta igen som om ingenting hade hänt, medan några få hade svårt att börja äta och fick ta det lite lugnt i början.

Allt som allt var det en otroligt händelserik kurs, bitvis jobbig givetvis men också rolig. Vi har haft mycket trevligt i gruppen och det kändes lite tråkigt att säga hejdå. Om du som läser detta funderar på att gå denna kurs så vill jag starkt rekommendera dig att göra det. Oavsett om du är nybörjare eller mer rutinerad så kommer du att lära dig jättemycket! Och du kommer få en bra grund för uteövernattning och eldning, så att tröskeln för att göra det ensam blir betydligt lägre. Du behöver inte ha tidigare skidvana eller erfarenhet av att elda eller sova ute, allt detta tränas under kursen och du kommer att lära dig. Det enda som jag verkligen vill betona när det gäller förberedelser innan turen är att ha bra utrustning och kläder. I informationen om kursen på Svenska överlevnadssällskapets hemsida finns bra utrustningslistor och information, och man får även en lista med utrustning och kläder några veckor innan kursen. Saknar du en del utrustning och kläder sedan tidigare se till att investera i detta innan kursen, och har du några frågor om utrustningslistan skicka ett mail till kursansvarig. Att ha rätt grejer med sig är superviktigt om du ska klara utedygnen. I vinterkursen i år var det endast en person som var tvungen att bryta helt och åka hem och det var på grund av en mindre köldskada orsakad av otillräcklig utrustning och kläder.

Efter avklarad kurs får man ett diplom och ett tygmärke.

De viktigaste lärdomarna jag tar med mig från denna kurs:

  • Att sömn är viktigare än mat och till och med viktigare än vatten. Inget försämrar den fysiska och mentala förmågan lika snabbt som för lite sömn, så i en nödsituation ska man prioritera att sova ordentligt, allt annat kommer i andra hand.
  • Acceptera aldrig att frysa och absolut inte avdomningar! Börjar du frysa eller får nedkylda händer eller fötter gör något åt saken så snart du kan. Ju längre du väntar ju längre tid tar det att åtgärda.
  • Att ett sovsäcksöverdrag i tätvävd bomull är otroligt bra att ha om man övernattar ute, helst ska det vara så stort att man får plats med både liggunderlag och sovsäck. Då skyddas allt från skräp och barr, gnistor från eld och nederbörd. Bomull andas jättebra och suger dessutom åt sig fukt vilket leder till att kondens från kroppen i första hand fastnar i sovsäcksöverdraget och inte i sovsäcken.
  • Att ha fotpåsar att byta om till på kvällen är väldigt skönt och minskar risken för kalla fötter. Går man runt i samma kängor eller pjäxor hela dagen finns det risk att de blir svettiga och kalla. Jag gjorde så att jag bytte om till torra strumpor framme i lägret på eftermiddagen, tog filtinnerskorna från pjäxorna ovanpå (både för värmen och för att de skulle torka mot kroppen om de blivit fuktiga under dagen) och därefter tjocksockar stickade med dubbla garn. Som skydd använder jag Helsports fotpåsar av tätvävd bomull som jag har vaxat så att de tål väta bättre, och så har jag lagt sulor av liggunderlag inuti. Jag var varm och skönt om fötterna med detta på, och det var skönt att slippa pjäxorna ett tag.
  • Att det är smart att torka fuktiga strumpor och vantar mot kroppen (under förstärkningsplaggen) redan på kvällen. Det är väldigt effektivt, kyler inte märkbart och då slipper man ha med sig fuktiga grejer ner i sovsäcken på natten vilket minskar kondensen.
  • Att det går att hitta tändmaterial och ved att elda med till och med i en fuktig skog, det gäller bara att veta var man ska leta och lägga tillräckligt med tid på insamlandet av material. Fuktig näver kan torkas i fickan en stund för att underlätta tändningen.
  • Att det är väldigt praktiskt att ha en eld igång medan man pysslar med saker där man riskerar att bli kall om händerna, då kan man enkelt värma upp händerna mellan varven.
  • Att man inte kan lita på sin känsla (eller snarare avsaknad av känsla) av törst när det är kallt ute. Man måste försöka ”hålla räkningen” över hur mycket man druckit under dagen och tvinga sig själv att dricka ibland.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *